Det har liksom tagit stopp nu. Det är en spärr i mitt huvud och den går inte att ta sig runt. Kan egentligen inte ens skriva det jag skriver nu. Alla uppgifter känns så tunga. Antingen gråter jag, eller så stirrar jag bara tomt på ett blankt dokument i flera timmar innan jag ger upp och stänger av. När jag väl skriver blir det fult och tafatt. Skrev ett prov som jag tyckte gick okej men fick sämst betyg av alla jag känner. Kan inte längre se när jag skriver något dumt.
Är inte heller glad över någonting längre, eller är liksom inte pepp på något. Det är inte kul att se på serier, det är inte kul att träffa vänner, det är inte gott att fika, är knappt sugen på te. Julbalen är tre veckor bort och jag har ingen ork att kolla sminkvideos eller hairtutorials, vilket var allt jag tänkte på för några veckor sen. Och julen ska vi inte ens tala om.
Jag vill kunna prata med mina vänner om det, men samtidigt känns det så fult för de har exakt lika mycket som jag. Det är mitt fel att jag inte kan hantera det. Samtidigt vill jag bara ha sympati och kramar. Är så himla motsägelsefull hela tiden.
Jag känner mig dålig, misslyckad, ensam och trött. Så oändligt trött.
Imorgon ska jag till syster och äta lunch, ska bli så skönt. Bara prata. Vill inte gråta men jag kommer väl göra det ändå.
ÅÅÅH att man aldrig kan få känna sig bra. Jag är fan arton år nu. Men jag känner mig lika ynklig som i åttan när jag grät mig till sömns varje kväll. Det är så jävla fel alltihop.
