Behöver inte dig längre.
Hejdå

Vi ses på din födelsedag sa hon från min sängkant efter att ha kramat mig hårt hårt där jag halvvaken försökte förstå. Det är så himla fel alltihop. Men idag tar jag tåget till Örebro för att kramas med min andra syster. Så det är inte hemskt än. Men det blir det så snart jag åker ifrån henne.

Du har vart ute i världen i flera år
Men jag stannade på mitt rum och såg dagarna gå

Jag lyssnar på Hellström och försöker tänka bort ångesten. Läser gamla texter ur dagboken och minns gamla smärtor, och det viktigaste: att de gick över.

"Varför är jag den som ska bli glömd, ensam, bortklippt , bortvald? Vad finns det för rättvisa i det?"
"Kära dagbok, jag kan inte sova. Jag tänker för mycket, på att jag inte är den person jag bestämde mig för att vara. Ångesten är tillbaka."

Ibland tänker jag på mitt yngre jag som en lillasyster jag vill styra mot rätt val i livet, men som jag inte kan nå fram till. Det låter kanske ganska sjukt. Jag vet inte.

Godnatt.

Min syster flyttade ut idag. Jag äter godis och försöker att inte tänka på hur mycket min värld förändras. Imorgon är det skola också, herregud.

 

Sitter alltid med en kopp framför ansiktet i photobooth, så detta är utvecklingen från oktober till idag. En vana att gömma sig bakom något?
Nåväl, har städat, dansat och bakat tigerkaka för snart kommer mina föräldrar hem från en helg i Dalarna. Min duktiga far cyklade vasaloppet nämligen! Cooling.

Lyssnar på isländsk musik i mitt nattsvarta kök.
Känner mig hoppfull, jag tror det är rätt ord. Hoppfull, ja. Kanske.
Lite halvt i alla fall. Kommer det alltid vara så? Halvt menar jag, för det känns som att allt alltid är halvt. Inget är någonsin fullständigt eller fulländat.
Porslinstorn och kastrullsiluetter på diskbänken.
Jag sover i kökssoffan i natt, det behövs tror jag. Fantiserar om att hen skulle dyka upp under plommonträdet. Jag är här utanför, kom. 
Men något sådant händer aldrig mig så det är bara dumt. Jag är så dum dum dum. Alla dessa drömmar och romantiseringar av allt och alla måste få ett slut. Det är bara idiotiskt. Masochistiskt.
Godnatt.

Har fikat med Vendela och fikat med Amanda och idag ska jag fika med Nathalie. Har ont i magen av allt kaffe, men vad gör det egentligen. De är så fina.

Je vous aime.

Jag har en tendens att falla för dåliga tv-serier och kära ner mig i de fina karaktärerna. Jag antar att jag kan se det som en positiv sak, jag är inte kräsen. Men det är lite jobbigt när man börjar gråta vid tanken på att de inte finns på riktigt. Nåväl, Merlin är bäst!!

Dag 1 gick vi mest runt i staden och sög in den pulserande storstadsatmosfären.

Dag två åt vi lunch uppe på Tibidabo och utsikten över Barcelona var magnifik.

Ja.

Och frukterna.. dessa platta historier smakade som en ljuvlig blandning mellan persika och päron.

Jag och madre dag 2, vid La sagrada familia.

Fader dag tre vid slottet på Montjuïc.

Pappa dag 2 på en uteservering i gamla kvarteren.

Jag slogs av en enorm ångest helt plötsligt, men den har liksom legat och grott i mig ganska länge nu. Jag vill så gärna vara bra på att skriva. Jag vill så gärna kunna vara en författare, om inte en romanförfattare så kanske en novellförfattare eller en krönikör. Kunna knåpa ihop något som berör. Något som på riktigt beskriver allt jag tänker på och som andra kanske också har tänkt. Jag vill hitta på världar och länder och människor. Jag vill skriva en episk saga om gott och ont, om människors liv och deras motgångar. Åh. Men allt det egentligen blir är bara dokument fyllda med skit på min dator som jag hoppas att ingen någonsin läser. Varför är det så omöjligt?

Här är några bilder jag knäppte första dagen i Barcelona, när vi vaknade på flygplatshotellet och chockade tog oss in i den högljudda staden. Ovana vid värmen blev vi alldeles fåniga och svettiga, men det var underbart. 

Jag och mamma.

Alla gränder var så sjukt mysiga och pittoreska.

Uteserveringarna var våran räddning när det blev för varmt för oss nordbor.

Jag och min far i hans löjliga hatt!

Espresso.

En skuggig trappa i en park.

kära vänner!
är hemma från min resa till kataloniens huvudstad som var alldeles magisk. Har nog aldrig svettats så mycket som jag gjorde där, haha. strosade mest runt i smala, krokiga gränder i Barrio Gótico och drack iskall coca cola på uteserveringar inträngda på asymmetriska torg. jag berättar mer sen, visar foton osv. just nu njuter jag av en kväll hemma med te, ciabatta och godis. puss!!

Hejdå, nu drar vi!!
HASTA LA VISTA, BABY!!!

Älskade familj. (minus karin)

(firar med bilder från förra årets londonbesök)

Igår satt jag på en äng med min bästa vän, lyssnade på Sagan om ringen-soundtracks och gav henne presenter. Hon är så fin. Sen kom jag hem och mamma hade bokat ett flyg till Barcelona på måndag. Åh. Kan inte riktigt greppa att jag ska dit. Trots att jag egentligen hatar temperaturer över 25 grader och stekande sol så kan jag inte tygla entusiasmen. Barcelona.

Tänk bara att få strosa runt i staden som Carlos Ruiz Zafón så kärleksfullt beskriver i Vindens Skugga och Ängelns Lek. Att se allt som han skriver om och fantisera om att jag går på samma gatstenar som karaktärerna jag älskar så mycket. Det gör mig alldeles euforisk.

    Det är så otroligt skönt att slippa den här staden. Att i fem dagar inte se samma gata med samma gropar. Att inte se ner på samma tuggummiprickiga asfalt eller upp på samma grå cementklumpar till hus. Och jag är inte heller borta så pass länge att jag hinner sakna någon, perfekt.

Puss puss.

           

Hola!
Gracias
Por favor
Como estas
Si
No
Cafë con letche

Gissa vart jag ska?
Detta är sorgligt nog all spanska jag kan så min överlevnad är väl tvivelaktig.
Men jag är så sjukt pepp!!
   

Alicia. Ett namn som inte riktigt rullar fram på tungan. Hej jag heter Alicia. Det stakar upp sig.
Och är det så att vissa namn representerar en viss personlighet? Att alla Karin är kloka, att alla Ingrid är godhjärtade och att alla Alicia är...vadå? Blyga, osäkra, fåniga?
Frågar jag mina vänner vad jag är säger de att jag är söt. Men det säger inte så mycket om mig, det är irriterande. Det är ju så svårt att analysera sig själv, även om jag är en expert på att försöka. Jag kan ju inte få en uppfattning om mig själv eftersom jag vet varför jag gör allt jag gör, alla tankar som ligger bakom. Hur ser andra människor mig? Hur ses mina försök till att vara klok och godhjärtad som mina systrar?
    Det är en så himla jobbig sak att tänka på.

Alicia härstammar i alla fall från det forngermanska namnet Adelheid vilket är en sammansättning av ädel och ljus. Isådanafall kan jag ju bara hoppas att jag lever upp till det namn jag fick. 

Det jag velat höra i 10 månader blev plötsligt så himla svårt att höra.
Vet inte vad jag vill längre.
Jag mådde äntligen bättre.
Fan.
För en månad sedan hade jag nog gråtit av lycka.
Nu är allt förstört.
Eller?

Jag lyssnar mycket på den här låten för den passar så jävla sjukt bra men samtidigt gör den inte det längre. För allt är så totalt fucked up. Men samtidigt så otroligt enkelt.

Ska sova nu. Eller i alla fall försöka

Idag är en lyckans dag då jag helt utan att anstränga mig hittade en lite sorglig fyrklöver på gräsmattan bredvid syrenbuskarna. "det borde ju finnas någon här" sa jag, böjde mig ner och plockade upp en. Ganska fint ändå.
     Nu är resten av min stad nere på tråkigaste saken någonsin, "Power Meet". Jag sitter hemma med magvärk, men lika bra är det. Jag trivs bättre med äppeljuice och böcker än med människor just nu. Kanske åker jag ner imorgon istället.

Puss.

Det här lovet har jag mest undvikit solen och hängt i skuggan med mina allra bästa vänner. På nätterna har jag kollat på serier, lyssnat på Jonathan Johansson och skrivit i mitt anteckningsblock. Jag har slösat pengar på restaurangmat men faktiskt knappt köpt några kläder, en klänning på second hand bara. Jag har bara läst en bok vilket gör mig otroligt ledsen, men jag har inte ro till att läsa längre. Måste göra saker som gör att jag inte tänker så mycket och när jag läser tänker jag väldigt mycket.

Ja, så ska väl lovet fortsätta också. Minus det där med läsningen, för jag har köpt massa billiga begagnade böcker så jag blir väl förhoppningsvis lite sugen på att läsa snart.
      Nu lyssnar jag på Hassles nya album och undviker solen mer än vanligt för igår på skansen brände jag sönder min kropp pga brist på solkräm. Nåja. Är fortfarande lycklig, trots att det finns mycket som skulle kunna blåsa bort glädjen på en millisekund. 



























Puss puss

Bild från en annan dag.

Hej.

Det var längesen, men jag antar att jag inte riktigt tänkt på det här stället alls under de senaste veckorna. Sommarlovet har nått sin pik och idag var nog den bästa dagen på en lång, lång tid. Jag och två underbart fina vänner tog bussen till Stockholm, satt sju timmar i gassande sol och såg till slut Erik Hassle live på Skansen. Han är jordens finaste människa. Punkt.

Jag vet inte vad mer jag kan säga. Jag mår bättre och är gladare, men visst är det kämpigt. Fast ändå, stunder som dessa gör livet så sjukt mycket lättare. Att sitta med vänner och kaffe på nattåget hem och prata är något av det underbaraste som finns. Att höra Stay live gav mig rysningar och att se honom svepa blicken över publiken och under någon sekund faktiskt se på mig var helt sjukt. Åh, jag känner mig så underbart pepp på livet. Kanske är det borta imorgon men just nu, i skrivandes stund, är det så bra det kan bli.

Puss!

Är det ens någon som läser?

Nej? Ja men då kan jag väl skriva vad som helst.

Jag är så otroligt sjukt trött på att vara ledsen och bestämmer mig varje dag för att inte vara det längre men det är så förbannat svårt och det går inte. Så jag släpar mig fram genom livet med vetandet om att så fort jag blir ensam kommer ledsamheten smygande och förgiftar hela tillvaron. Hur kan man vara så himla osäker på sig själv? Hur kan det vara så omöjligt att vara lycklig?

Och hur kan man vara så avundsjuk att hjärtat värker, att man fylls med självhat för att man själv inte har det där? Hur kan man vara så avundsjuk på någons liv att man hatar sitt eget?

Oftast önskar jag att jag var född som någon annan. Vissa människor har verkligen allt. Och hur gör man när den personen man hatar mest och är mest avundsjuk på är den person man också älskar otroligt mycket? För fan.

det finaste just nu är att jag inte längre sparar mina bilder i vintermappen. inte ens i vårmappen. nu är det sommar fullt ut. juni.

Vet inte varför jag någonsin hatade blått. Blått är numera min favorit, sitter i skrivandes stund i en blå klänning. Jag ska snart ner på stan för middag med mina bästa och sen blir det myskväll med systra mi.

Förresten, ni vet när man går in på hens facebooksida och bara bryter ihop? För att man ser livet de har utan dig? Gjorde det nyss. Fy fan vad jag är dum i huvudet, måste ju sluta. Är kanske lite av en masochist.

Hejdå

2 cool 4 school

Ja då var det sommarlov. Har gått senaste veckan och hållt tummarna inför idag. Kanske för att vi pratade om att vi gått ut ettan redan förra veckan och jag råkade tänka "nej det har vi inte. än kan vad som helst hända. jag kan vara död imorgon". Men nu vågar jag andas igen, är inte längre rädd för de små spratt livet kan spela. Ettan är verkligen över och det är så.sjukt.skönt.

Och så finns det vi som har flera hundra dagar kvar, men det känns helt okej ändå!

Det här vädret är underbart. Regn, blåst, åska. Älskar det, känns som att jag är med i en film. Dagens planer om promenad, shopping och picnick ställdes in så nu ligger jag i min säng och äter godis. Så himla genommysig dag. Snart ska jag baka scones och se på Merlin med min syster.
   Har förresten skickat in den sista uppsatsen för läsåret. Känns magiskt.

I lördags var jag på en kvällsresa till Amerika, för vi gick på restaurangen Little America, åt hamburgare och träffade Loreens syster. Sedan var det ESC och det var bästa kvällen på länge.
Resten av helgen var jag sängliggandes med feber dock så det blev merlin-maraton och tedrickande.

Har känt mig ensam i princip hela helgen. Bara för att Ingrid inte varit hemma, och det suger för snart flyttar hon. På riktigt. Både hon och Karin. de lämnar mig kvar här i det gråa, tunga och jobbiga. De går vidare mot något nytt. Nya människor, nya städer, nya upplevelser. Jag är kvar i samma rutiner, med samma skitmänniskor och samma eviga plugg.

Studentyran som far omkring i staden gör mig illamående. och så finns det de som har flera hundra dagar kvar. Ja, en sådan är jag. Det är bara de jobbigaste åren kvar nu. Ensam i den här helvetesstaden. Klart att de inte kommer sakna mig, varför skulle dem det? De får fullt upp med sina nya liv, nya vänner och kärlekar. Men jag. Ensammare än någonsin.

Just nu känner jag mest såhär: där satt den! Fick mitt första A i svenska och det känns så himla fint för jag ansträngde mig verkligen med den där nedrans recensionen. Finemang.

För övrigt avverkade jag två prov idag, kändes skitbra. Fick sluta en timme för tidigt så jag gick till Cornetto Bar med världens finaste Amanda och Evelina och åt glass. Sen somnade jag på altanen igen och så mycket mer har inte hänt.

Puss.

En dag som denna, onsdagen den 23 maj, kan man sluta tjugo i elva. Man kan gå mot bussen i den ljuva sommaren och ångra att man inte cyklade till skolan. Man kan åka förbi någon man brukade känna och inse att man mår bra nu, trots allt. Sen kan man gå av bussen med en godispåse i väskan, glömma att svänga av mot second hand-butiken och gå direkt hem istället. Där kan man somna i solen på altanen och vakna av ljudet av grannbarnen hoppandes på studsmattor.

Sen kan man äta mikrovärmd pizza, läsa Anna Gavalda och se repris av prinsessdop.

Sen kan man få brev med tidningsurklipp.

 Sen kan man se på äppelblom i kvällssolen och begrunda lite av livets mysterier.

Och så kan man lyssna på Håkan i väntan på att familjen ska komma hem.
     Det gjorde jag åtminstone.

Puss.

Je voudrais un café au lait, s'il vous plaît.
Je voudrais un coca, s'il vous plaît.
Je voudrais le patês avec fruits du mer, s'il vous plait.
Où se trouve la metro?
Où se trouve l'hotel xxx?
Merci beaucoup.
Oui.
Non.
Combien ca coute?


Kan man behöva något mer om man ska till Paris? Mamma vill nämligen dit i sommar. Wow.

Såhär ser jag ut de flesta dagarna nuförtiden. I min plisserade kjol från monki som nog är det mest älskade plagget i min garderob, en t-shirt till och mitt låtsaslockiga hår. Åh vad jag önskar att min hår var naturligt lockigt.

Ni får en glimt av mitt rum också, som inte ser ut som jag vill. Jag längtar, så som så många andra, efter att flytta hemifrån för första gången och fylla en etta med billiga ikea-möbler och loppisfynd. Åh.

I morgon har jag bara en lektion, nationella i franska. Muntliga. Ge mig en spark i baken tack, kan behövas. Puss puss puss puss.