Dag 1 gick vi mest runt i staden och sög in den pulserande storstadsatmosfären.

Dag två åt vi lunch uppe på Tibidabo och utsikten över Barcelona var magnifik.

Ja.

Och frukterna.. dessa platta historier smakade som en ljuvlig blandning mellan persika och päron.

Jag och madre dag 2, vid La sagrada familia.

Fader dag tre vid slottet på Montjuïc.

Pappa dag 2 på en uteservering i gamla kvarteren.

Jag slogs av en enorm ångest helt plötsligt, men den har liksom legat och grott i mig ganska länge nu. Jag vill så gärna vara bra på att skriva. Jag vill så gärna kunna vara en författare, om inte en romanförfattare så kanske en novellförfattare eller en krönikör. Kunna knåpa ihop något som berör. Något som på riktigt beskriver allt jag tänker på och som andra kanske också har tänkt. Jag vill hitta på världar och länder och människor. Jag vill skriva en episk saga om gott och ont, om människors liv och deras motgångar. Åh. Men allt det egentligen blir är bara dokument fyllda med skit på min dator som jag hoppas att ingen någonsin läser. Varför är det så omöjligt?

Här är några bilder jag knäppte första dagen i Barcelona, när vi vaknade på flygplatshotellet och chockade tog oss in i den högljudda staden. Ovana vid värmen blev vi alldeles fåniga och svettiga, men det var underbart. 

Jag och mamma.

Alla gränder var så sjukt mysiga och pittoreska.

Uteserveringarna var våran räddning när det blev för varmt för oss nordbor.

Jag och min far i hans löjliga hatt!

Espresso.

En skuggig trappa i en park.

kära vänner!
är hemma från min resa till kataloniens huvudstad som var alldeles magisk. Har nog aldrig svettats så mycket som jag gjorde där, haha. strosade mest runt i smala, krokiga gränder i Barrio Gótico och drack iskall coca cola på uteserveringar inträngda på asymmetriska torg. jag berättar mer sen, visar foton osv. just nu njuter jag av en kväll hemma med te, ciabatta och godis. puss!!

Hejdå, nu drar vi!!
HASTA LA VISTA, BABY!!!

Älskade familj. (minus karin)

(firar med bilder från förra årets londonbesök)

Igår satt jag på en äng med min bästa vän, lyssnade på Sagan om ringen-soundtracks och gav henne presenter. Hon är så fin. Sen kom jag hem och mamma hade bokat ett flyg till Barcelona på måndag. Åh. Kan inte riktigt greppa att jag ska dit. Trots att jag egentligen hatar temperaturer över 25 grader och stekande sol så kan jag inte tygla entusiasmen. Barcelona.

Tänk bara att få strosa runt i staden som Carlos Ruiz Zafón så kärleksfullt beskriver i Vindens Skugga och Ängelns Lek. Att se allt som han skriver om och fantisera om att jag går på samma gatstenar som karaktärerna jag älskar så mycket. Det gör mig alldeles euforisk.

    Det är så otroligt skönt att slippa den här staden. Att i fem dagar inte se samma gata med samma gropar. Att inte se ner på samma tuggummiprickiga asfalt eller upp på samma grå cementklumpar till hus. Och jag är inte heller borta så pass länge att jag hinner sakna någon, perfekt.

Puss puss.

           

Hola!
Gracias
Por favor
Como estas
Si
No
Cafë con letche

Gissa vart jag ska?
Detta är sorgligt nog all spanska jag kan så min överlevnad är väl tvivelaktig.
Men jag är så sjukt pepp!!
   

Alicia. Ett namn som inte riktigt rullar fram på tungan. Hej jag heter Alicia. Det stakar upp sig.
Och är det så att vissa namn representerar en viss personlighet? Att alla Karin är kloka, att alla Ingrid är godhjärtade och att alla Alicia är...vadå? Blyga, osäkra, fåniga?
Frågar jag mina vänner vad jag är säger de att jag är söt. Men det säger inte så mycket om mig, det är irriterande. Det är ju så svårt att analysera sig själv, även om jag är en expert på att försöka. Jag kan ju inte få en uppfattning om mig själv eftersom jag vet varför jag gör allt jag gör, alla tankar som ligger bakom. Hur ser andra människor mig? Hur ses mina försök till att vara klok och godhjärtad som mina systrar?
    Det är en så himla jobbig sak att tänka på.

Alicia härstammar i alla fall från det forngermanska namnet Adelheid vilket är en sammansättning av ädel och ljus. Isådanafall kan jag ju bara hoppas att jag lever upp till det namn jag fick. 

Det jag velat höra i 10 månader blev plötsligt så himla svårt att höra.
Vet inte vad jag vill längre.
Jag mådde äntligen bättre.
Fan.
För en månad sedan hade jag nog gråtit av lycka.
Nu är allt förstört.
Eller?

Jag lyssnar mycket på den här låten för den passar så jävla sjukt bra men samtidigt gör den inte det längre. För allt är så totalt fucked up. Men samtidigt så otroligt enkelt.

Ska sova nu. Eller i alla fall försöka

Idag är en lyckans dag då jag helt utan att anstränga mig hittade en lite sorglig fyrklöver på gräsmattan bredvid syrenbuskarna. "det borde ju finnas någon här" sa jag, böjde mig ner och plockade upp en. Ganska fint ändå.
     Nu är resten av min stad nere på tråkigaste saken någonsin, "Power Meet". Jag sitter hemma med magvärk, men lika bra är det. Jag trivs bättre med äppeljuice och böcker än med människor just nu. Kanske åker jag ner imorgon istället.

Puss.

Det här lovet har jag mest undvikit solen och hängt i skuggan med mina allra bästa vänner. På nätterna har jag kollat på serier, lyssnat på Jonathan Johansson och skrivit i mitt anteckningsblock. Jag har slösat pengar på restaurangmat men faktiskt knappt köpt några kläder, en klänning på second hand bara. Jag har bara läst en bok vilket gör mig otroligt ledsen, men jag har inte ro till att läsa längre. Måste göra saker som gör att jag inte tänker så mycket och när jag läser tänker jag väldigt mycket.

Ja, så ska väl lovet fortsätta också. Minus det där med läsningen, för jag har köpt massa billiga begagnade böcker så jag blir väl förhoppningsvis lite sugen på att läsa snart.
      Nu lyssnar jag på Hassles nya album och undviker solen mer än vanligt för igår på skansen brände jag sönder min kropp pga brist på solkräm. Nåja. Är fortfarande lycklig, trots att det finns mycket som skulle kunna blåsa bort glädjen på en millisekund. 



























Puss puss

Bild från en annan dag.

Hej.

Det var längesen, men jag antar att jag inte riktigt tänkt på det här stället alls under de senaste veckorna. Sommarlovet har nått sin pik och idag var nog den bästa dagen på en lång, lång tid. Jag och två underbart fina vänner tog bussen till Stockholm, satt sju timmar i gassande sol och såg till slut Erik Hassle live på Skansen. Han är jordens finaste människa. Punkt.

Jag vet inte vad mer jag kan säga. Jag mår bättre och är gladare, men visst är det kämpigt. Fast ändå, stunder som dessa gör livet så sjukt mycket lättare. Att sitta med vänner och kaffe på nattåget hem och prata är något av det underbaraste som finns. Att höra Stay live gav mig rysningar och att se honom svepa blicken över publiken och under någon sekund faktiskt se på mig var helt sjukt. Åh, jag känner mig så underbart pepp på livet. Kanske är det borta imorgon men just nu, i skrivandes stund, är det så bra det kan bli.

Puss!