Lyssnar på isländsk musik i mitt nattsvarta kök.
Känner mig hoppfull, jag tror det är rätt ord. Hoppfull, ja. Kanske.
Lite halvt i alla fall. Kommer det alltid vara så? Halvt menar jag, för det känns som att allt alltid är halvt. Inget är någonsin fullständigt eller fulländat.
Porslinstorn och kastrullsiluetter på diskbänken.
Jag sover i kökssoffan i natt, det behövs tror jag. Fantiserar om att hen skulle dyka upp under plommonträdet. Jag är här utanför, kom.
Men något sådant händer aldrig mig så det är bara dumt. Jag är så dum dum dum. Alla dessa drömmar och romantiseringar av allt och alla måste få ett slut. Det är bara idiotiskt. Masochistiskt.
Godnatt.
No comments:
Post a Comment