Flickan med pärlörhänget

Och så var man här igen. Vad är det med denna generations eviga behov av att dokumentera allt? osv. Men ibland sitter man hemma en lördagskväll och allt känns bara fel, och det känns ganska lockande att gå hit och skriva av sig. Så hej igen, det är ganska tröstande att bokstavligen noll personer läser detta. Det känns fint.

Den stora dagen är 47 dagar bort. Studenten alltså. Har beställt två klänningar och mössan ligger tryggt i en vit kartong. Hade lite ångest för att jag inte anmält mig till någon högskolekurs, men mamma och pappa var så himla fina och stöttade och sa att alicia det är bara bra att du inte läser något på en gång, du måste må bra först och fundera mer, så att du hamnar rätt. Tänker på mina vänner vars föräldrar mer eller mindre subtilt puttar dem i vad de tycker är rätt riktning, jurist, läkare, lärare. Men pappa säger att jag lägger så hård press på mig själv så det sista jag behöver är att de trycker på ännu mer, "vårt jobb är ju att lyfta upp dig" <3 Sen drömde jag att mamma var död och det var hemskt hemskt hemskt. Kramade henne så himla mycket idag för att kompensera.

Ärligt så äsch, jag mår väl okej nu. Hade en mörk period november till april men de senaste 2 veckorna kände jag mig som mig själv igen? Minns knappt någonting av det mörka, slösade bort så himla mycket tid, samtidigt som jag vet att jag hade riktiga anledningar att må dåligt. Imorgon är det klassfest, orkar jag befinna mig runt människor?? Får se.

Spännande inlägg.
Ska dricka te nu, vill läsa Jane Austen men har inget av henne hemma. Kanske ska läsa om Jane Eyre istället. Meh. Har sett sista avsnittet av Buffy så allt känns ganska trist. Behöver en ny serie.
Hejdå.